Sta upp

Tilltugget som blev en konstart

I begynnelsen var ordet.
Och ordet var hos Jonas Gardell.

Han smakade på det. Sög på det. Tuggade på det.
Sen gick han upp på scenen och spottade ut det. Och stod kvar där. Alldeles ensam. Ensam med en mick på en scen. Och han upptäckte att han hade en massa fler ord som behövde spottas ut. Så han stod där och spottade ett tag, tills någon annan fick lust att göra samma sak och knuffade ner honom. Sen blev det fler och fler som upptäckte att de hade något att säga, som bestämde sig för att gå upp på scenen och bara häva ur sig en massa saker. Som bestämde sig för att roa folk, just like that. Utan rekvisita, utan någon annan att vara rolig tillsammans med, utan vare sig regissör eller sufflör, bara en, en enda människa, ett par ben att stå på, ett enda par egna ben att darra på. En enda röst att helst inte darra på. En enda self made man. En ljuskägla. En publik. En ny konstform.

Stand up comedyn kom till Sverige i slutet av 80-talet. Den bredde ut sig på pubar och klubbar. Och den hamnade på tv. Växte till sig, blev lite mallig. Men högmod går före fall, säger Jante. Och Jonas Gardell säger att allting faller. Förr eller senare faller allt. Som tur var för stand up comedyn, så föll den inte så djupt. Och den landade mjukt. För vad den hade fallit i var glömskan och glömskan är som bekant mest att likna vid ett litet tussigt moln.

Under tiden som svenskarna lite till mans och kvinns glömde bort stand up comedyn, så passade den på att utvecklas. Den ena efter den andra komikern ploppade upp, tog sig upp på den där scenen för att få vara rolig på egen hand.

En av dem är Lasse Nilsen. Liksom alla komiker har sin egen grej, sin egen speciella stil, så är det precis vad Lasse också har. Lasse kallar sig själv för kroppsillusionist, säger att han är visuell, att hans humor är fysisk. Åtminstone mycket mer fysisk än många andras. Vad som händer uppe på scenen när Lasse blir fysisk är att han mitt i pågående monolog om hur kvinnor ser på män som radiostyrda robotar som bara vill ha en sak – det där som alla killar ”är ute efter” – plötsligt stelnar till. Blicken stelnar, hela kroppen stelnar. Och med perfekt kroppskontroll mimar Lasse en robot som med knyckiga rörelser och frusen blick rör sig mot närmaste kvinnliga åskådare. Vad han sedan gör när han kommit fram till henne ska här icke avslöjas, men det är ett nummer som går hem, utan tvekan. Publiken jublar.

Stand up comedyn, som alltså fortfarande lever och frodas, är vid närmare påseende en mycket märklig konstart. Det är en konstart som gör allt för att inte vara konst. För blir den konst så faller den platt ner och dör. Det ligger i dess natur. Stand up comedyn lever på att vara något som bara sker i förbigående, som Adde Malmberg lär ha uttryckt det. I förbigående. Man tror att man ska gå och lyssna på en artist, men innan han hunnit upp på scenen, så dyker det upp nån däruppe som bara vill säga några ord. Och knappt har man hunnit blinka så har det gått en timme och magen värker. Av allt skratt. Det är det som är stand up comedy. Något som man bara råkar få i sig. Som en huvudrätt presenterad som tilltugg. Däri ligger stand up comedyns elegans. Att man blir lite lurad. Lite lurad att skratta.

Men det finns komiker som lurar en till allvar också.

Uppe på scenen på Café Tivoli på Hornsgatan står Özz Nûjen. Han är inte nådig mot sin publik. Han vräker ur sig snusk, fula ord och elaka påhopp. Sedan ler han och säger:
- Jag får säga sådär. Jag är komiker. Jag får säga vad som helst.
- Det finns för få människor som vågar säga vad de tycker utan att tänka på konsekvenserna, säger Magnus Betnér, en annan ung komiker.

Komikern – en sanningssägare?
Magnus och Özz tillhör liksom Lasse den där andra generationens ståuppkomiker i Sverige. Den generationen som aldrig hann synas i ”Släng dig i Brunnen” innan det lades ner. De är intelligenta, de är roliga och de är vassa. Och de är väldigt olika. När Özz står på scenen går allt i 180. Han jävlas med folk, han jävlas med sig själv och han rör på sig hela tiden. Härmar och efterapar, gormar och gapar.

När Magnus Betnér står på scenen, så är det just står han gör. Han är en klassisk ståuppkomiker, en sån som framför allt använder sig av ord. Hans gester och åtbörder är lång ifrån yviga. Han står där nästan helt stilla och lyckas få publiken att vika sig av skratt.

Men Özz och Magnus har det gemensamt att de inte är rädda för publikens tystnad. De är komiker som tar den där chansen, som använder sig av den där möjligheten som erbjuds när man har en scen, en mick, en publik och viktigast av allt - publikens förtroende. De tar chansen att påverka. De får en jublande publik att plötsligt bli väldigt stilla, får den att sätta lite i halsen och undra – är det här roligt? Och ut i tystnaden pratar Magnus om hur upp och ner han tycker världen är när man väljer att satsa miljontals kronor på att rädda livet på en späckhuggare. Han menar på att pengarna hade kunnat gå till något bättre. Till mat för svältande människor till exempel. På samma sätt talar Özz över huvudena på en nyss stimmande publik om kriget i Irak.

Özz och Magnus ger båda intryck av att ha något att säga. Jag frågar Magnus om han tycker att han har det.
- Ja, det tycker jag. Jag tycker att det går utför med världen. Jag tycker att det är någonting som är väldigt snett när ett par silikonbröst får lika stort nyhetsvärde som det faktum att det dör tusentals människor i aids i Afrika. Och det är klart att jag tar chansen att säga det när jag har möjlighet. De bästa komikerna är de som är orädda. Som vill bekämpa fördumningen. Men de flesta skiter i det.

Och faktum är ju att stand up comedy i allra första hand handlar om humor. Vad en ståuppare vill är att få människor att skratta. Det är åtminstone vad som står i alla handböcker i stand up comedy: En komikers uppgift är i första hand att roa. Och frågar man en komiker så är det just det svaret man får:
- Jag tycker om att få människor att skratta.

Jaha. Så enkelt är det alltså. Man blir alltså komiker för att man tycker om att vara rolig. Man vill roa. Man påstår att man tycker om att se människor skratta. Komikern – en människoälskare? En skeptiker som läst Jonas Gardell måste med nödvändighet ha en mer psykologiserande syn på en komikers drivkrafter. I hans böcker om komikern Juha - ”En komikers uppväxt” och ”Ett ufo gör entré” - är det mycket tydligt att vad Juha egentligen vill ha är kärlek. Han vill bli älskad. När publiken skrattar och ler åt honom så är det en neurotikers eufori som uppfyller honom. Han känner sig äntligen sedd. Han är beroende av de där skratten som av ett gift. När publiken har gått är tomheten och ensamheten där igen. Men Lasse Nilsen tror inte att den där bilden av ståuppkomiker stämmer:
- Nej, jag tror inte att den där exhibitionismen är speciellt vanlig inom stand up comedyn. De flesta ståuppare är väldigt ”genomtänkta”. De står inte och faller med comedyn, de är ofta akademiker. Jag tror att det där är mycket vanligare inom teatern eller musiken. Och på tv märker man av den väldigt mycket. Hela den här dokusåpagrejen bygger ju på att folk vill bli kända, snarare än att de är intresserade av att vara bra på något.

Tillsammans med Magnus Betnér och två andra komiker – Mikael Koppelman och Andreas Tottie – har Lasse skapat ståupp-pjäsen ”Den nakna sanningen” som man har framfört på Rosenlundsteatern i omgångar. Pjäsen för en diskussion om stand up comedyn och på ett ställe sitter skådespelarna/komikerna och pratar om hur de blev komiker egentligen, från början:
- Jo, det var ju när man stod där i ringen och blev mobbad, då kom man ju på att man kunde klara sig genom att vara rolig, säger en av dem. Men det är ingen som håller med honom.
- Nä, det var ju för att kunna bli bättre på att mobba!

- Att alla komiker är före detta mobbingoffer tror jag är en myt, säger Magnus Betnér. Jag tror inte att man skulle klara att stå på scen om man blivit mobbad under hela sin skolgång.

Låt gå för det då.

I ”Den nakna sanningen” passar man dessutom på att rikta kritik mot tv:s nonchalans gentemot ståuppen. Lasse Nilsen spelar en tv-människa som är allt annat än sympatisk. En arrogant och svassig typ är det som glider in på scenen. Han ger inte komikerna en chans att tala till punkt när de lägger fram sin programidé. Vad de vill ha är ett nytt och omgjort ”Släng dig i Brunnen”, ett rent stand up comedy-program med längre komikerframträdanden.

Lasse Nilsen är mycket kritisk till tv. Han tycker att SVT visar prov på en stor feghet när det gäller förändringar.
- Jo, det är klart, de bytte ju plats på Aktuellt och Rapport. Kan man ju undra hur det gick till när de fick den snilleblixten! Satt de och rökte på eller? Nej, man allvarligt talat, så tycker jag att man verkar vara enormt rädd för att inte vara rätt. Man satsar hellre på något som man sett funkar på andra kanaler, än att man vågar sig på något nytt. Jämför bara med USA, där vågar man ta risker. Där satsade man helt förutsättningslöst och med nollbudget på en show som hette Seinfeld. Den blev ju en enorm succé.

Men Magnus Betnér hävdar när jag pratar med honom att han inte är speciellt intresserad av att hamna i tv.
- Nej, jag skulle framför allt önska att det fanns fler klubbar att uppträda på. Stand up comedy är en klubbgrej. Men ett tv-program skulle få folk att få upp ögonen mer för stand up comedy. Faktum är att den svenska stand up comedyn är bättre än någonsin. Man får alltid höra av folk som gått på standup för första gången att ”fan vad bra det var!”. De är förvånade.

Lasse Nilsen säger detsamma:
- Jag skulle säga att det inte bara finns en ny generation stand up-komiker, utan två eller tre. Och de är bättre än den första generationen var när de började. Stand up comedyn har utvecklats.

Magnus: - Vad jag skulle vilja är att medierna fattade att stand up comedy inte är någon teater. Stand up comedy är rock! Vartenda litet rockband blir recenserat, men hur ofta händer det en komiker? Jag har hållit på i fem år, har uppträtt på alla stora klubbar, men har aldrig blivit recenserad.

Det var en gång en komiker - det var inte Magnus Betnér - som gick upp på scenen och sa: Tänk, när jag stod bakom baren och väntade på att det skulle bli min tur, så var det någon som ville beställa en öl av mig. Av mig?! Han kände inte igen mig!
En sån vits med sig själv, som ju måste levereras med en stor portion ironi för att gå hem i ett land där ingen är förmer än någon annan, kan sabba ett helt uppträdande om det vill sig illa. Komikern fick aldrig riktigt med sig publiken den här kvällen. Visst skrattade de, men på botten låg ändå den där lilla grejen och gnagde. Han hade inte lyckats vinna deras sympati, och till slut, efter att ha kämpat på där uppe ändå, så sa han. ”Äh, vi lägger ner” och gick av scenen. Det var ingen helflopp, men nog tillräckligt illa för ”fan också” och gräm därinne.

Att stå på en scen och framför sig och runt omkring sig bara se skepsis måste kännas enormt tungt. Som en mycket tungrodd båt som man försöker ro i land. En båt som inte bara äntligen ska nå stranden, utan som förväntas guppa vackert under tiden. Kom igen nu då, guppa på! Istället bryter kallsvetten ut i pannan. Publiken har blivit till en oljeförorening. Tung och trögflytande. Det är meningen att det ska glittra där ute! Att alla ska vara med! Alla ska ge sitt bifall, beundra, låta sig ledas, följa med upp på vågtopparna, falla fritt i överraskande vågdalar…
Komikern hade tur, för det är ingen som recenserar stand up comedy.

Avslutningsvis vill jag veta när komikerna själva tycker att det är som roligast.

Lasse:
- När publiken är på, tajmingen är perfekt och allting bara sitter… Det är helt underbart. Magnus:
- När man lyckas få med publiken på ett oväntat spår. När man kör tuffa ämnen och en hård attityd och alla ändå är med – trots att säkert hälften av publiken inte delar ens värderingar. Alla garvar. Det är häftigt.

Måhända har det faktum att ståuppare ofta blir inbjudna till firmafester fått till följd att stand up comedyn halkat ner lite i anseende hos folk.
Det är synd.
Och det är oförtjänt.
Främst för att stand up comedyn faktiskt lyckas med något som många andra konstarter misslyckas med: att vara folklig utan att för den skull bli banal. Den måste vara direkt för att fungera. Den är ingen film, ingen teaterpjäs som spelas oavsett publikens deltagande. Stand up comedyn bygger på publikkontakt. På ett förtroende mellan komiker och publik. För det är först när kontakten och förtroendet är etablerade som det kan börja hända saker.
Komikern blir till en dirigent. Någon som pekar. En vits om hans eget liv - och publiken ser det absurda i sin egen situation, en drift med en politiker - och åskådarna skakar av skratt över politikens hela ömklighet. Komikern svingar sin stav och visar publiken vart den ska gå. Och den kan gå hur långt som helst.